(ord-kräkning)

Varför känna sig så ensam överhuvudtaget? Det tjänar ändå ingenting till. Men hur som helst så känns det väldigt ensamt just nu. Och jag tror inte att det kommer att förändras. Allt bara tas som kritik och blockeras. Jag menar ju inte att kritisera, utan vill bara berätta hur jag känner det. Och det är ett jäkla jobb bara det, att våga prata. jag vill inte känna såhär och vill änmindre prata om det. men det har nått sin gräns nu. Jag orkar inte mer.

Jag vill bara ha lite sällskap. En kärleksfull blick då och då. Och något varsamt och mjukt berörande. Det jag kräver är inget som 'snor' energi eller är jobbigt. jag vill bara få en plats i din tillvaro igen. Få känna mig omtyckt, i mer än en sekund. Kanske till och med få vara omtyckt för alltid. Hmpf, jag vill bara ha dig tillbaka helt enkelt! 

Och tro inte att jag inte vill berätta allt dethär för dig, för det vill jag. Men Som sagt så vågar jag inte och när jag väl 'spricker' så blockerar du. Vi kommer nog alrig att kunna lösa dethär om vi inte ändrar på det! Frågan är bara vill du? För jag tänker inte lösa det halvdant för att sedan hamna i samma slentrian igen. Jag behöver mer än dethär.

Med dethär menar jag inte att du är dum eller usel på något vis. Jag känner bara att jag saknar allt det som en gång fanns. Jag älskar dig och kommer antagligen alltid att göra det, men inte såhär! Förlåt om jag fått dig att bli illa tillmods, eller upprört dig på något vis, men jag måste bara berätta vad jag känner!

(antagligen är det inte så illa som det känns nu, men jag måste 'spy' av mig)