my mind just thew up.

Ibland, förstår jag inte. Ibland undrar jag om jag inte är värd att tas på större allvar. Ibland känns det som om allt kan kvitta och jag klarar mig bäst utan någon. För då kan man inte såras.
  Men så kommer dagen efter. Då jag inser att ensam inte alls är stark, utan ensamast av allt. Och att allt som stört mig hade varit bättre att säga direkt, än att låta bubbla och växa innom mig tills spräckningsläge, som alltid kommer ut fel och illa (och som förövrigt sabbar allt).
  Sen undrar jag ständigt över vad jag egentligen var värd och vad som gick fel. Efter allt detdär så försöker jag glömma och minnas en vacker stund. Och hålla hårt i den, för vackra stunder ska bevaras väl!


Kommentarerna på detta..

Kommentera inlägget här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Din e-mail: (publiceras ej)


Din URL/Bloggadress:


Kommentera här under:


Trackback
RSS 2.0