To give my gun away, when it's loaded.


Okej, den lite skeva delen av mig har talat igen. Men det märkte ni kanske redan i inlägget 'ensam' (två inlägg ner). Så nu är det väl läge att berätta lite om det. Jag har lite strul med mitt huvud ibland, inte fysiskt då utan psykiskt. Jag får perioder av nedstämdhet och tårar i massor. Trots att jag levt med detta ett bra tag så blir jag alltid lika förvånad när det kommer, jag anar det inte ens. Men hur som helst så är det huvudet som har spökat med mig, och inte han som jag trodde i inlägget 'ensam'. Igårkväll förstod jag att det var det ty då brast det. Som tur var så var J  hos mig, den 'uppgivenheten' som jag kände vill man inte känna ensam! 

Det är väldigt svårt att beskriva hur det känns, för jag minns det knappt från gång till gång. Men det startar alltid med en massa tårar, som bara rinner och rinner tills det inte finns några tårar kvar. När tårarna är slut börjar tankarna, det värsta av allt. Pii! Denhär känslan önskar jag ingen, någonsin! En sak är i alla fall bra, det händer mig bara cirka en gång om året. Något  konstant idag är 9 crimes,  tilltalande som fan i situationen (trots att den inte handlar om det).

En mysig bild är på sin plats i dethär annars så gråa.
(Roadtripen i Söndags)