hur hade det varit om jag hade någon att prata med när allt känns sådär meningslöst och likgiltigt? vad hade jag sagt? förmodligen hade jag som alltid annars hållt käften och låsats som om allt var okej. och avslutat med ett surt avbit om personen i fråga fortsatt att undra. men det sjuka är att jag vill prata. jag vill bli av med skiten som snurrar. och jag vill framförallt inte må/ha det såhär. jag är trött på att supa/springa/städa väck allt skit, trött på att inte kunna somna. dock så kan jag inte förmå mig att bli ledsen, öppen eller göra något åt det, för sådant gör ju inte jag. FAN!