igensydd mun.
Ja jösses! Jag har en förpackning solrosskott, som håller i datum i över en vecka! Det har då rakt aldrig hänt innan. Det brukar alltid vara så att dom går ut dagen efter man köpt dom. Vilket uppsving för ica! Om inte annat har jag varit mäkta irriterad ett antal gånger på grund av att dom aldrig håller. Man ska ju inte behöva undersöka hållbarhet när man handlar! Det är affärens jobb. Men dom har äntligen lyckats. Bra!
En annan sak som också stör mig mycket för tillfället är all totalvägran att prata här hemma. Jag orkar inte riktigt med all likgiltighet som svärmar här. Jag vet inte hur eller vad jag ska göra för att få det att bli bättre. Eller om jag bara ska låta det passera och ta det som en dålig fas... Hur som helst så känns det som om att jag inte kan göra något. Och det känns inte bra. Jag hoppas och tror att det bara är en dålig period och att det snart blir bättre. Men jag känner trots det att jag måste ta tag i det.
För hur det än är så blir det inte bättre av att man skiter i det! Jag undrar bara hur? Vaför?
Det ska väl ändå inte behöva vara såhär? Jag vill inte påstå att allt är totalkasst, och att det håller på att ta slut. Men jag vill ändå att denhär känslan av likgiltighet ska försvinna. Kanske gräver jag lite för djupt i onödan. Men något får ju mig att reagera. Och bara det kan väl vara en varning?
Ahh, jag vet inte. Jag känner mig till och med lite dum som ens drar upp det. Men som sagt så blir det inte mycket snackat om det förövrigt. Så någonstans måste jag tömma. jag hoppas bara att det passerar snabbt och smärtfritt, så att vi kan sväva på moln igen.
Det är vi värda efter allt vi gått igenom tillsammans. Vi hör ihop och så är det! Allt detta slit kan inte bara fallera över en sånhär pettitess. Näe, det vore löjligt. Men som sagt så gräver jag nog för mycket... Sluta!
Nu får jag lägga av innan jag brövlar iväg alldeles för mycket. Det vorde väl onödigt. Aja, hur som helst så ♥ jag J så det krävs mycket för att få mig att ge upp det.
En annan sak som också stör mig mycket för tillfället är all totalvägran att prata här hemma. Jag orkar inte riktigt med all likgiltighet som svärmar här. Jag vet inte hur eller vad jag ska göra för att få det att bli bättre. Eller om jag bara ska låta det passera och ta det som en dålig fas... Hur som helst så känns det som om att jag inte kan göra något. Och det känns inte bra. Jag hoppas och tror att det bara är en dålig period och att det snart blir bättre. Men jag känner trots det att jag måste ta tag i det.
För hur det än är så blir det inte bättre av att man skiter i det! Jag undrar bara hur? Vaför?
Det ska väl ändå inte behöva vara såhär? Jag vill inte påstå att allt är totalkasst, och att det håller på att ta slut. Men jag vill ändå att denhär känslan av likgiltighet ska försvinna. Kanske gräver jag lite för djupt i onödan. Men något får ju mig att reagera. Och bara det kan väl vara en varning?
Ahh, jag vet inte. Jag känner mig till och med lite dum som ens drar upp det. Men som sagt så blir det inte mycket snackat om det förövrigt. Så någonstans måste jag tömma. jag hoppas bara att det passerar snabbt och smärtfritt, så att vi kan sväva på moln igen.
Det är vi värda efter allt vi gått igenom tillsammans. Vi hör ihop och så är det! Allt detta slit kan inte bara fallera över en sånhär pettitess. Näe, det vore löjligt. Men som sagt så gräver jag nog för mycket... Sluta!
Nu får jag lägga av innan jag brövlar iväg alldeles för mycket. Det vorde väl onödigt. Aja, hur som helst så ♥ jag J så det krävs mycket för att få mig att ge upp det.
Trackback
