To give my gun away, when it's loaded.


Okej, den lite skeva delen av mig har talat igen. Men det märkte ni kanske redan i inlägget 'ensam' (två inlägg ner). Så nu är det väl läge att berätta lite om det. Jag har lite strul med mitt huvud ibland, inte fysiskt då utan psykiskt. Jag får perioder av nedstämdhet och tårar i massor. Trots att jag levt med detta ett bra tag så blir jag alltid lika förvånad när det kommer, jag anar det inte ens. Men hur som helst så är det huvudet som har spökat med mig, och inte han som jag trodde i inlägget 'ensam'. Igårkväll förstod jag att det var det ty då brast det. Som tur var så var J  hos mig, den 'uppgivenheten' som jag kände vill man inte känna ensam! 

Det är väldigt svårt att beskriva hur det känns, för jag minns det knappt från gång till gång. Men det startar alltid med en massa tårar, som bara rinner och rinner tills det inte finns några tårar kvar. När tårarna är slut börjar tankarna, det värsta av allt. Pii! Denhär känslan önskar jag ingen, någonsin! En sak är i alla fall bra, det händer mig bara cirka en gång om året. Något  konstant idag är 9 crimes,  tilltalande som fan i situationen (trots att den inte handlar om det).

En mysig bild är på sin plats i dethär annars så gråa.
(Roadtripen i Söndags)

(ord-kräkning)

Varför känna sig så ensam överhuvudtaget? Det tjänar ändå ingenting till. Men hur som helst så känns det väldigt ensamt just nu. Och jag tror inte att det kommer att förändras. Allt bara tas som kritik och blockeras. Jag menar ju inte att kritisera, utan vill bara berätta hur jag känner det. Och det är ett jäkla jobb bara det, att våga prata. jag vill inte känna såhär och vill änmindre prata om det. men det har nått sin gräns nu. Jag orkar inte mer.

Jag vill bara ha lite sällskap. En kärleksfull blick då och då. Och något varsamt och mjukt berörande. Det jag kräver är inget som 'snor' energi eller är jobbigt. jag vill bara få en plats i din tillvaro igen. Få känna mig omtyckt, i mer än en sekund. Kanske till och med få vara omtyckt för alltid. Hmpf, jag vill bara ha dig tillbaka helt enkelt! 

Och tro inte att jag inte vill berätta allt dethär för dig, för det vill jag. Men Som sagt så vågar jag inte och när jag väl 'spricker' så blockerar du. Vi kommer nog alrig att kunna lösa dethär om vi inte ändrar på det! Frågan är bara vill du? För jag tänker inte lösa det halvdant för att sedan hamna i samma slentrian igen. Jag behöver mer än dethär.

Med dethär menar jag inte att du är dum eller usel på något vis. Jag känner bara att jag saknar allt det som en gång fanns. Jag älskar dig och kommer antagligen alltid att göra det, men inte såhär! Förlåt om jag fått dig att bli illa tillmods, eller upprört dig på något vis, men jag måste bara berätta vad jag känner!

(antagligen är det inte så illa som det känns nu, men jag måste 'spy' av mig) 

Herre jösses va stressad/less jag blev på migsjälv nu. Jag har för första gången i livet fått en påminnelse, för att jag GLÖMT betala en räkning. Fy på sig! Fan vad jag tycker sånt är jobbigt. Jag brukar alltid hålla koll och sköta mig exemplariskt när det gäller sånt. Men det gör jag mest för att jag är så jäkla rädd för att få problem men inkasso och sånt. jag vet inte riktigt vad som händer när man hamnar hos inkasso heller, det är nog därför det skrämmer mig lite.
Hur som helst så blir jag väldigt arg/less på migsjälv när jag gör sånthär. Och framförallt blir jag så jäkla rädd, hade jag kunnat betala påminnelsen bums, hade jag gjort det. men nu har jag i alla fall lagt in den så att den betalas på måndag. Men nu är det skärpning och noggrannhet som gäller. Och nästa gång ska jag verkligen kolla igenom allt innan jag börjar betala! Dethär ska aldrig mer hända.

Jag vet att man kan tycka att N:et, som står för noggrann i Menyn, är fel nu. Men som sagt så var dethär en miss och jag lovar er att jag ska leva upp till mitt N igen. Snart ä'r denhär incidenten nämligen glömd. Hoppas jag.

Jag känner fortfarande likadant!
Varför kan det inte bara gå över/ta slut?

Jag orkar inte grubbla mer eller känna med ångest.
Men framförallt så vill jag inte att det ska blir så som jag förfarar.

hoppas med mig, bejbs!